Vi ska vara fria men varför och från vem? Vi ska spela svåra och aldrig längta hem. Jag gör ett misstag och jag gör det med flit, jag spelar chanslös och ber dig komma hit.
Det tar ett tag för mig, jag kanske har glömt hur man gör. Sist var himlen vit som papper ovanför. Men jag har slutat säga nej, jag ska riva mina murar tills vi ser varann.
Jag har aldrig fått ihop modell och verklighet, jag tankar nya tankar, men långsamt som du vet, jag säger hellre förlåt. Vi ska vara dem vi vill vara, hellre nu än efteråt.
Som den, till synes, obotliga "mano-depressiva" person jag är så har jag just inte mycket roligt att säga för tillfället. Jag försöker strida mot känslorna men det är inte lätt att vara jag just nu. Det är ändå skönt att skriva av sig och vad är väl bättre än musik och dikter när skuggan vilar över kropp och själ. Jag vet vad som måste göras men sitter kvar som i ett sista kapitel jag har förälskat mig i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar