Som barn var jag förmodligen inte mer orolig än andra, troligtvis hade jag bara många anledningar att känna rädsla. Kanske var dessa anledningar skapade, men denna konstruerade rädsla är inte bara något inbillat, den är högst verklig i det ögonblick man måste slåss mot den. Den är precis lika verklig som den rädsla som kommer utifrån. Vid dessa ögonblick när man plötsligt träffas av den konstruerade rädslan, känns frågan om människans existens som mest nära, ett plötsligt sökande efter meningen med livet uppstår och man frågar sig: Vad är mitt liv värt?
Som barn hade jag så väl behövt en inre styrka, men förstod inte då, och fortfarande inte, hur man skaffar den. Jag trodde alltid att det var uppenbart att jag led brist på denna styrka, men tvärtom verkade det inte synas alls. Att för någon ha berättat om mitt inre och bristen på kraft skulle aldrig ha fallit mig in. Det kaos som rådde i mitt inre var tvunget att döljas till varje pris. Det fanns inga ord för det jag kände och tänkte och det stämmer inte att vi människor alltid tänker i ord, jag tänkte tankar som aldrig går att förklara. Människans inre överensstämmer inte med språket, det inre drar i väg med tanken dit orden inte når. Tankarna talar helt annorlunda med sig själva än vad orden gör med dem och ändå finns denna ständiga önskan av att kunna förklara tanken och känslan. Om jag inte ständigt burit på denna önskan hade jag inte behövt bemöda mig med att prova olika namn på dem. Varför måste det finnas ord och förklaringar till allt, måste alla tankar och känslor förklaras med vetenskapliga begrepp och kognitiva lösningar? Detta är en fråga som leder oss till den återkommande filosofiska paradoxen mellan förnuft och känsla. Vad är det egentligen för tankar jag söker och vill förklara. Jag har en inre känsla som inte kan omfattas med ord eller med hjälp av förnuftet och ändå finns en envis vilja att uttrycka denna känsla, genom förnuftet, med hjälp av ord. Det finns en påträngande närvaro hos det jag inte förstår.
Som barn sökte jag svaret på min fråga om livets mening men kunde inte finna den genom tanken, kanske frågade jag fel. Eller är det kanske så att det vi söker svar på är något vi redan vet, att den existentiella frågan om livets mening är själva svaret på frågan. Att meningen med livet är livet i sig självt, i vår konstruktion av det. När vi uppfyller våra innersta tankar och lustar, när vi agerar utifrån vår egen upplevelse av vad som är gott och ont har vi då uppnått meningen. Är det förnuftet som berättar för oss att vi ska älska andra, att ge omsorg och kärlek till våra barn och hjälpa dem som har det svårt. Jag tror inte att förnuftet kan resonera sig fram till kärleken, eftersom den är oförnuftig men när vi lever livet som vi själva anser vara gott och upplever den oförnuftiga kärleken ställs vi då fortfarande inför frågan: Vad är mitt liv värt?
Som barn tänkte jag mycket på döden, hur skulle det kännas att inte leva och skulle jag veta att jag inte levde. Mest tänkte jag på vad de andra skulle tänka och känna om jag inte levde. Skulle de tycka mer om mig då, skulle de ångra att de behandlat mig orättvist. Ibland ville jag dö för att de bittert skulle ångra den smärta de åsamkat mig. Jag skulle bli ett helgon, någon som man beundrade och avundades. Jag fantiserade ofta om min begravning, hur människor grät och funderade över varför en sån godhjärtad person som jag hade varit tvungen att möta döden. När jag blev äldre blev detta verkligt på ett annat plan, jag ställdes mot döden på ett nytt sätt. Tidigare hade jag själv valt döden som utväg för mitt hjärtas lidanden men nu ställdes dödens ultimatum av någon annan. Utanför denna rädsla att bli dödad fanns jag inte längre inför mig själv. Egentligen var denna rädsla ologisk, jag hade ju denna rädsla för att jag ville leva. Men jag var så fixerad vid dem som framkallade rädslan, att jag kände det som en seger att ta mig bort från dem, just genom döden. Hämnden på på dem som åsamkat mig denna smärta blev verklig när jag planerade mitt självmord, så verklig att jag inte tänkte på hur oåterkalleligt jag var tvungen att hämnas på mig själv. Men var det egentligen inte samma sak, hämnden mot de andra och mot mig själv, fanns det egentligen någon skillnad mellan mitt eget konstruerade jag och det jag som speglades i de andras ögon.
Som barn hade jag så väl behövt en inre styrka, men förstod inte då, och fortfarande inte, hur man skaffar den. Jag trodde alltid att det var uppenbart att jag led brist på denna styrka, men tvärtom verkade det inte synas alls. Att för någon ha berättat om mitt inre och bristen på kraft skulle aldrig ha fallit mig in. Det kaos som rådde i mitt inre var tvunget att döljas till varje pris. Det fanns inga ord för det jag kände och tänkte och det stämmer inte att vi människor alltid tänker i ord, jag tänkte tankar som aldrig går att förklara. Människans inre överensstämmer inte med språket, det inre drar i väg med tanken dit orden inte når. Tankarna talar helt annorlunda med sig själva än vad orden gör med dem och ändå finns denna ständiga önskan av att kunna förklara tanken och känslan. Om jag inte ständigt burit på denna önskan hade jag inte behövt bemöda mig med att prova olika namn på dem. Varför måste det finnas ord och förklaringar till allt, måste alla tankar och känslor förklaras med vetenskapliga begrepp och kognitiva lösningar? Detta är en fråga som leder oss till den återkommande filosofiska paradoxen mellan förnuft och känsla. Vad är det egentligen för tankar jag söker och vill förklara. Jag har en inre känsla som inte kan omfattas med ord eller med hjälp av förnuftet och ändå finns en envis vilja att uttrycka denna känsla, genom förnuftet, med hjälp av ord. Det finns en påträngande närvaro hos det jag inte förstår.
Som barn sökte jag svaret på min fråga om livets mening men kunde inte finna den genom tanken, kanske frågade jag fel. Eller är det kanske så att det vi söker svar på är något vi redan vet, att den existentiella frågan om livets mening är själva svaret på frågan. Att meningen med livet är livet i sig självt, i vår konstruktion av det. När vi uppfyller våra innersta tankar och lustar, när vi agerar utifrån vår egen upplevelse av vad som är gott och ont har vi då uppnått meningen. Är det förnuftet som berättar för oss att vi ska älska andra, att ge omsorg och kärlek till våra barn och hjälpa dem som har det svårt. Jag tror inte att förnuftet kan resonera sig fram till kärleken, eftersom den är oförnuftig men när vi lever livet som vi själva anser vara gott och upplever den oförnuftiga kärleken ställs vi då fortfarande inför frågan: Vad är mitt liv värt?
Som barn tänkte jag mycket på döden, hur skulle det kännas att inte leva och skulle jag veta att jag inte levde. Mest tänkte jag på vad de andra skulle tänka och känna om jag inte levde. Skulle de tycka mer om mig då, skulle de ångra att de behandlat mig orättvist. Ibland ville jag dö för att de bittert skulle ångra den smärta de åsamkat mig. Jag skulle bli ett helgon, någon som man beundrade och avundades. Jag fantiserade ofta om min begravning, hur människor grät och funderade över varför en sån godhjärtad person som jag hade varit tvungen att möta döden. När jag blev äldre blev detta verkligt på ett annat plan, jag ställdes mot döden på ett nytt sätt. Tidigare hade jag själv valt döden som utväg för mitt hjärtas lidanden men nu ställdes dödens ultimatum av någon annan. Utanför denna rädsla att bli dödad fanns jag inte längre inför mig själv. Egentligen var denna rädsla ologisk, jag hade ju denna rädsla för att jag ville leva. Men jag var så fixerad vid dem som framkallade rädslan, att jag kände det som en seger att ta mig bort från dem, just genom döden. Hämnden på på dem som åsamkat mig denna smärta blev verklig när jag planerade mitt självmord, så verklig att jag inte tänkte på hur oåterkalleligt jag var tvungen att hämnas på mig själv. Men var det egentligen inte samma sak, hämnden mot de andra och mot mig själv, fanns det egentligen någon skillnad mellan mitt eget konstruerade jag och det jag som speglades i de andras ögon.
