För några år sedan började jag skriva en självbiografi. Mest för att jag behövde skriva av mig. Jag är fortfarande för feg för att låta ngn läsa den men känner ibland att jag skulle vilja fortsätta med den och utveckla den till ngt bra. Samtidigt är det svårt eftersom man utelämnar sina nära.
Tänkte ändå publicera ett smakprov och hoppas att jag inte utelämnar för mkt information som kan skada andra berörda.

Prolog
Första gången tanken slog mig att jag borde skriva en självbiografi var när jag läste Katerina Janouch bok Anhörig och kände att den var viktig. Den var viktig därför att den berörde mig och gjorde att jag kom till insikt om saker. Jag tänkte att om hon kan beröra, kan jag också det? Kan min historia vara viktig för andra? Kan min historia göra att andra vågar ta tag i sina liv? Men framförallt funderade jag på om skrivandet kunde hjälpa mig att gå vidare och acceptera det förgångna som det är. Jag tänkte att det aldrig går att förändra det som varit, men kanske det som komma skall? Jag kände att erfarenheten av det som varit och som gjort så ont, kanske har lärt mig något om livet. Det har gjort mig till den jag är, med bra och dåliga sidor. Hur hade jag varit utan den erfarenheten? Frågor som dessa och en känsla av att behöva skriva av mig gjorde iallafall att jag satte mig vid datorn i ett försök att sammanfatta mitt liv.

Kap 1. Från allra första början
I bland tror man att man vet allt, att allt man varit med om finns inombords, någonstans. Det är bara att plocka fram det. Lätt som en plätt. I verkligheten är det inte så enkelt men det finns faktiskt saker från tidig barndom som jag minns, saker som på något lustigt vis haft betydelse och som jag därför minns. Jag minns att mamma och jag bodde i en lägenhet. Det var morgon och mamma låg fortfarande kvar i sängen. Lakanen var gröna och vita, med blommor på. Solen sken utanför fönstret. Mamma var trött och orkade inte gå upp och jag som hemskt gärna ville ha mjölk klättrade upp på en stol och tog själv fram mjölken ur kylskåpet. Jag serverade mamma mjölk på sängen och jag minns att jag kände mig stor och duktig. Hur kan det komma sig att jag minns detta och inte annat? Varför var just detta så viktigt att det var tvunget att etsa sig fast i min hjärna så att jag fortfarande minns det ännu idag? Jag vet inte och kanske spelar det ingen roll. Men det finns fler saker som jag kommer i håg, bland annat att jag och mamma och inte bodde med pappa vid denna tidpunkt. Detta vet jag eftersom jag kommer ihåg något om en lapp och ett hej då. I efterhand har jag fått den sanna historien berättad för mig, men den minns jag inte själv.


(...)En gång satt vi på balkongen och drack varsin öl. Jag pekade på huset mittemot och frågade i vilken lägenhet hans sextioåriga bekant bodde. Det var tydligen inte rätt tillfälle att fråga. Han började skrika direkt. - Vadå vill du knulla med honom eller?! Jag visste inte vad jag skulle svara men sade väl något i stil med att han var sjuk i huvudet. Då tog han tag i mig och höll mig utanför balkongräcket. -Jag släpper dig skrek han, jag släpper dig nu, din jävla hora. Vi bodde på åttonde våningen och jag var ganska rädd. Snarare skräckslagen. Han drog in mig igen och började istället slå mig. Jag lyckades ta mig loss, sprang in i lägenheten och låste balkongdörren. Han stod därute och skrek och gormade att jag var en jävla hora. Han slog på dörren, sparkade på den och skrek att jag skulle öppna. Jag öppnade eftersom jag skämdes inför grannarna, jag ville inte att någon skulle veta vad som pågick innanför vårt hems fyra väggar. Det som pågick var för hemskt för att vilja erkänna. För skamset. Jag tyckte inte jag förtjänade bättre. Jag ville inte att alla andra skulle få veta vilken dålig människa jag var. Att jag förtjänade detta. Direkt när han kom in började han slå mig. Han slog mig över ryggen, i huvudet. På öronen. Öronen var värst, det gjorde fruktansvärt ont och det ringde i flera dagar efteråt. Han tog strupgrepp om halsen, efteråt kunde man tydligt se hans fingrar som ett blålila avtryck på halsen. Denna gång slog han mig faktiskt i ansiktet också, så att det syntes efteråt. Annars brukade han vara noga med att hålla sig till just ryggen och huvudet och öronen. Ställen som ingen kunde se var fulla av blåmärken. Ingen kunde veta att jag var ett offer för misshandel. Inte jag som var så glad och trevlig mot alla.