Idag är barnen i skola och på dagis för första gången på en vecka. Jag sitter och försöker skriva ett metod PM till magisteruppsatsen. Vet dock inte riktigt vad jag ska ha för metodologisk utgångspunkt. Känner mig ganska säker på vad jag tycker och tänker om saker men känns som att min "normala" utgångspunkt (ontologi/epistemologi) inte går att applicera på uppsatsens tema. Jag får skapa en egen utgångspunkt helt enkelt!
Jag har en socialkonstruktivistisk syn på saker och ting, det vill säga att jag tror att verkligheten är konstruerad och beroende av betraktaren, men samtidigt finns det en risk med att betona detta i vissa fall. Ett problem med socialkonsruktivismen, enligt mig, är att den tenderar att närma sig ett relativistiskt synsätt och ett problem med relativismen i sin tur kan vara att den underminerar våra försök att agera moraliskt. Hur kan vi rättfärdiga våra politiska preferenser om vissa människor i realiteten faktiskt är förtryckta av andra? När det gäller exempelvis hedersvåld/mord innebär kulturrelativismen att vi inte kan säga om det är rätt eller fel och brotten kan försvaras med att de inte är brott mot traditionella normer inom lagbrytarens kultur. Om vi tar feministisk politik som exempel kan forskaren råka på problem om han eller hon exempelvis vill säga att könsstympning är fel, forskaren säger ju det utifrån sin kulturella bakgrund och kan, enligt kulturrelativister, egentligen inte säga något om det överhuvudtaget (tack Sofia). Andra feminister, inklusive mig, skulle säga att kulturrelativismen inte är applicerbar bland annat när det handlar om mänskliga rättighetsfrågor.
Detta är då mitt dilemma. Räcker det med att jag diskuterar kring detta och behåller min socialkonstruktivistiska utgångspunkt men utan betoning på det relativistiska eller måste jag helt bortse från min socialkonstruktivistiska utgångspunkt och förespråka ett mer kritiskt realistiskt perspektiv? Kan jag anta ett socialkonstruktivistiskt perspektiv med en kritisk realistisk approach?
Någon som känner sig hemma på detta område som kan ge ett bra svar?
jag tror nog på det sistnämnda.. och att du gör allt detta i en "reflexiv anda".. jag tycker det blir fel om du försöker applicera ett synsätt som du själv inte har, men problematisera detta utifrån ditt syfte och att du reflekterar över detta genom hela arbetsprocessen.. det tror jag på iaf! :) lycka till. //C
SvaraRaderaNu är jag inte så vetenskaplig, men jag är ganska mycket socialkonstruktivist tror jag. Och jag tycker att det sociala kan vara en förklaring till mycket, men inte en ursäkt. Jag tror tex inte att någon väljer att bli brottsling, men det betyder inte att man inte ska bekämpa det.. hm..
SvaraRaderaHej! Jag hittade din blogg via Karin Armgrens. Jag har skrivit min magisteruppsats med socialkonstruktivistisk utgångspunkt och fängslas därför av dina bryderier ;) En magisteruppsats är ju en riktig chans för dig att undersöka något du är nyfiken på, så jag tycker verkligen att du ska använda en socialkonstruktionistisk utgångspunkt, eftersom det är den du tror på. Det största problemet med den är ju, som du säger, kritiken att den kan bli för relativistisk och det är nog en nödvändighet att bemöta. Problemet med att säga att det finns universella mänskliga rättigheter för en socialkonstruktionist är vad det säger om den "verkliga" världen: finns det någon värld "bakom" eller "under" det socialt konstruerade? Är inte mänskliga rättigheter oxå en social konstruktion? (Jag har inget svar på den frågan, men ser fram emot dina tankar om den ;) Jag hoppas du vill dela med dig.. ;)
SvaraRadera